16. Ett ögonbLick. (the moment I was swept of my fEEt.)

Rica hotell. En författare, en fotograf och en praktikant. Ja, ni kommer ihåg.
Jag rusar in i hotellobbyn där jag ska hålla koll på journalister och fotografer som ska slussas upp till författarens rum för intervju. Så satt han där, med skrattrynkor och ett leende på läpparna som säger att han inte är van att få vänta. Jag hälsar på stressade klackar, och försöker släta ut min enda kontorskjol. Den känns omodern och lantlig, som jag. Hej, jag heter Mia.
Vi sitter där i lobbyn länge, länge och jag tror han glömde bort att han inte var van att få vänta. När journalisten från DN äntligen kommer ner från rummet och därmed ger plats för Fotografen vänder han sig om i trappan. Vi ses väl på releasefesten?
Det gör vi och jag förstår ingenting. Kontrollmänniskan blir helt bortkollrad och med magen full av skratt säger jag ja utan att tänka efter först. Det är så olikt mig. Jag antar att skrattrynkor kan vara ganska farliga.
Dagarna som går innan vår första träff inser jag att jag ska äta middag med en man som är alldeles för gammal för mig. Mina vänner är förtjusta och förskräckta. Är inte äventyr precis vad du behöver? Tillhör inte det en ung kvinnas liv? Lev, lev!
Jag väljer en blommig klänning och går hemifrån i mina naturligt ostyriga lockar som jag alltid blir modigare av. Jag blir någon annan i dem. Eller den jag kanske är på riktigt?
Han väntar på mig vid Katarinahissen. Så sexig, så världsvan. Med skrattrynkor och ett självklart sätt. Han öppnar dörrar, drar ut stolen, bjuder på champagne och jag trodde bara sånt hände på film. Jag ser hur de runtomkring sneglar mot vårt håll och det pirrar i magen som om jag gör något förbjudet.
Restaurangen släcker ner men vi sitter kvar. Fotografen känner ägarna. Vinet värmer mina kinder och hjärtat vill inte sluta rusa. Det känns som om jag åkt bergodalbana i flera timmar.
Vi pratar om sånt jag aldrig pratar om. Och jag inser att han är mycket mer än fina skrattrynkor. Ibland sitter vi bara tysta, något jag aldrig kunnat i sällskap förut, och tittar ut på mörkret som sänker sig över Djurgården och jag tycker mig se en stjärna på himlen. Det är min första sen jag flyttade till Stockholm där lampor alltid är tända och gör det omöjligt för himlavarvet att hävda sig.
Vi bryter upp och jag minns fortfarande hans mjuka hand i mitt ryggslut i taxikön. Fjäderlätt och busigt. Chaffisen är från Göteborg och pratat oavbrutet men jag hör ingenting. Jag är bortkollrad.
Hela vägen hem säger vi allt med ögonen. Allt vi inte hann säga på taket på Fotografiska. Jag visste redan då. Jag visste hur himlastormande, underbart och berusande det skulle bli. Jag visste att mannen bredvid mig inte skulle bli mitt livs roman, men att han skulle bli mitt livs mest fantastiska novell.

Och det blev han.